Alla lever i olika känslo banor.

Ingen är lik den andra, vi har olika livs resor.

Min är inte lik din.

Vi hantera dom olika åxå.

Så att mitt känslo liv är som en berg och dal barna, är normalt för mej.

Ena dagen kan allt kännas ljust å bra, nästa dag känns inget bra.

Jag kommer aldrig kunna leva ett "normalt" liv.

Kanske därför man läster böcker om andras liv,

Det trasiga, för att dölja sina egna böldande sår.

Vad vet jag igentligen?!

Kampen har varit lång och hård.

Många gånger jag bara har velat ge upp allt.

Men man har bit ihop å kämpa vidare.

Men tanken slå mej varje dag.

Vad är det som gör att jag är värd det jag har idag?!

Tacksam.