Vaknade idag med en bra känsla inom mej, men det försvann så fort tankarna började värka.

Idag skulle jag vilja ha den där off knappen så jag kan slå av tankarna.

Rädsla, skadad..

Varför kan jag inte bara vara här å nu å bara vara, utan behöva sitta på helspänd å vara rädd, att de inte ska bli bra.

Rädsla att såren ska gå upp igen.

Fan fan!!! vad jag hatar detta....

En dag i taget, så hoppas jag att allt bli bra.

Tiden få utvisa hur de blir.

Men räslan finns där hela tiden som ett spöke i tankarna.