Idag känns allt lite lättar igen:) tycker vi om.

Suck fast tråkigt att sitta hem hela dagarna själv... vill jobba nu, en dags ledig räcker sen får jag skrubb.

Finns ju inte så mycket att fördriva tiden med heller:(

har precis framkallat över 200 bilder. Så nu är ju det åxå gjort. Får väl gå ta mej promenix eller nåt.

Ingen som åxå är hemma å fika sugen lr nåt????

nää tänkte väl nästa de, typiskt!!!! grrr

Tänk om man kunde ta ett piller som fick bort alla mardrömmar och ärr inom en.

Idag är en av många dagar gråa med ångest.

Jag borde inte ha ångest, va inte jag som var dum.

Var inte jag som gjorde misstagen.

Var inte jag som gick över gränsen.

Hur bygger man upp det trasiga igen?

Hur får man bort rädslan å börja lita igen.

Lägger mej under täcket igen och drömmer mej bort.

Till det som är bra.

Visa ord kan inte beskriva vad man känner inombords.

Säger bara Du och Jag

Hösten är här, en tid man brukar fasa för.. Höst lika med deppa dags..

Men denna hösten ser jag fram imot, alla möjligheter.

Första gången. Och det är en skönt känsla, att man inte behöva vara rädd att denna hösten ska bli jobbig.

Allt flyter på som det ska:)

Inget kan gå dåligt nu, jag har de bra.

Jag har dom finaste människorna man kan ha i sitt liv. En underbar familj, vänner och mitt hjärtat:)

Mer en så kan man inte begära. Nöjd!

Så jag ser fram imot hösten...

Du och Jag

Jag är en lycklig lottad fis ;)

När det perfekta, det hela, det fina här livet dyker upp bland allt trasigt å operfekta, det otrygga.. Det är då jag bli rädd..

Hur gör man? hur hantera man bra känslor, det trygga.. Jag vet hur man överlever i det trasiga, det otrygga, men inte i detta.

När man har levt ett liv med hemligheter i det mörka,

När ljuset börjar lysa på en å det är dags att berätta allt.

Dra jag mej undan för att slippa berätta om dom. Alla har vi hemligheter!

Konsten att leva i det normal, när man igentligen inte hör hemma här.

Är svårt!

Ännu en natt med tankar å ångest.. snurra snurra... bli tokig av alla tankar.

Det kryper under huden, det skriker inom en.

Le linda, inte avslöja vad som finns bakom allt.

Behöver tiden för att kunna tänka!

Jag behöver de för att kunna vet vilken väg jag ska går på.

När rädslan gör sig mer tydlig att den har all rätt att finnas här, att man inte kan vara säker från dag till dag. Vad man har å inte har.

Kommer frågan! När kommer min tur här i livet, när man får nåt ut av alla år av kamp efter det trygghet?! 

Att få sluta vara rädd hela tiden, att hela tiden vara ute på nya väg å söka.

Det är konst att leva på denna jorden, å överleva alla hinder.

En enda lång kamp alltid ihop.. Att få ihop att bitar här i livet.

När man tror att man har hitta hem å känner sig trygg, kan visa saker få en att inse att man kanske inte är hemma eller trygg:(

Rädslan kryper under huden på dej, vad kommer här näst?!